KÄLLVIKS HISTORIA

 

Läs artikel om Källvik från Västerviks Tidning

I Källvik bodde en gång i tiden Povel Ramel. Här skrev och komponerade han Sorglösa Brunn (se också Bildsidan).  Povel Ramel är inte den enda kända person, som bott i Källvik. Mängder med känt folk har vistats under längre eller kortare tid. Konstnären Gottfrid Kallstenius (läs också artikel nedan) målade många av sina fantastiska verk ifrån Månberget. Bland alla hälsokällor tilldrar sig Källviks brunn i Loftahammar ett speciellt intresse. Redan på 1700-talet visste man att källan i Källvik hade ett starkt järnhaltigt vatten som ansågs besitta helbrägdagörande krafter och 1872 öppnades Källviks brunn och badort. Mycket av det gamla Källvik finns kvar än idag:  Skansen och Paddan är några, där det fortfarande finns en air av den fina badort som Källvik var en gång i tiden.

Redan på 1700-talet vallfärdade folk för att få sig ett glas eller två av det helbrägdagörande vattnen, som kom porlande ur en källa vid Källviks strand. Anders Petter Andersson, som 1872 köpte Aleglo Gård, där den märkliga källan låg, fattade att det gick att tjäna pengar på källan och lät ganska omgående bygga en stor brunnssalong och ett badhus med fyra badkabinetter. 

I den annons som Andersson, genom vilken sålde sin affärsidé  lovade han bland annat att en kur på Källvik hjälpte mot  reumatism , gikt, bleksot, blodbrist, magkatarr och allmän svaghet. En tillgång för verksamheten var att många ångfartyg och flera vanliga båtförbindelser från såväl Stockholm som Kalmar, Norrköping och Västervik lade till vid Källvik på sin väg  norr- och söderut genom havsbandet.

Från 1890-talet och framåt byggdes ett flertal trävillor med verandor med lövsågerier upp i Källvik och byggboomen kröntes med uppförandet av Societetshuset 1928.

Allmänt
Surbrunnskällan på ängen mellan Skansen och stranden vid nuvarande barnbadet, nyttjades av allmogen redan i slutet av l700-talet. Enligt dåtida föreställning kunde källvattnet kurera en rad kända och okända krämpor. Källviks Brunn räknar sin egentliga historia från 1872, då första badinrättningen och brunnssalongen byggdes över källan på ängen. Det lilla brunnshuset vid Hotellbryggan är av senare datum och var ett komplement till Brunnssalongen. 1873 uppfördes det första badhotellet. Det enda som återstår idag är Bondpaviljongen, som då var en utbyggnad och användes som personalmatsal och förråd. Ännu ett hotell byggdes 1876. Det låg utmed nuvarande Källviksbrunnsvägen mellan Hotellvillan och Slottet. Källvik kunde nu ståta med två förhållandevis stora hotell. Men verkligheten nådde inte upp till förväntningarna. Det nya hotellet förstördes i en anlagd brand 1881. Gamla hotellet byggdes om och till i flera omgångar. Badinrättningen kompletterades med ett kallbadhus för damer mellan pensionatet och Månberget. Herrarna hade sitt kallbadhus på betryggande avstånd vid Djupsundet. Storhetstiden som medicinsk kuranstalt inföll mellan 1890 och fram till tiden före första världskriget. Efter kriget ändrade brunnslivet karaktär. 1918 skrev en uppgiven brunnsläkare att "...de flesta badgästerna har tydligen sökt sig till Källvik i hopp om en trevlig sommarvistelse och framförallt en myckenhet av mat..."

Badlivet blommar
Centrum för det sociala livet blev Societetshuset, som byggdes 1928. Här låg också postkontor och busshållplats. Inredningen i stora salen på bottenvåningen har bevarats intakt. Sommarsäsongen i Societetshuset innebar dans flera gånger i veckan, rader av kabaréer, sånglustspel etc. Mest känd är Povel Ramel, som under flera år tillbringade somrarna i Källvik tillsammans med sina fosterföräldrar. Det var i Societetshuset han som 17-åring framförde sin allra första revy, "Sommarfräknar", med premiär den 15 juli 1939. Han gjorde samma år succé med källviksrevyn "Sorglösa brunn". Ett av minnena från den tiden är de vägnamn inom området, som anknyter till Povel Ramels gärning. Andra vägar är uppkallade efter såväl brunnsläkare som bönder i Aleglo.1939 blev också något av brunnsrörelsens sista år. Året därpå spärrades området av militära skäl. Mot slutet av kriget inrättades en förläggning med flyktingar från Baltikum. Som följd av överbelastat elsystem brann hotellet ned till grunden i mars 1945. Av de 200 estländska flyktingar som bodde i området hade några hotellbyggnaden som bostad.


 Paddan, där Povel Ramel
bodde under vistelsen i Källvik

Sommargästerna viktig inkomstkälla
För många sockenbor innebar sommaruthyrning ett viktigt tillskott i försörjningen. Samhällsservice och näringsliv har tack vare sommargästerna dimensionerats med större marginal än det egentliga invånarantalet kräver. Det är främst två grupper, som sökt sig till Loftahammar. Linköpingsbornas väg till havet gick enligt gammal tradition via Uknadalen (Loftahammar ligger visserligen i Kalmar län men tillhör Linköpings stift). Täta ångbåtsturer direkt Stockholm - Källvik gjorde sommarresan enkel och bekväm för stockholmsfamiljerna. Även handelsmarknaden präglades av de båda städerna. Till Linköping seglade man via Göta Kanal med saltfisk och frukt. På höstarna gick ångbåtarna fullastade med frukt och grönsaker till Norr Mälarstrand i huvudstaden. En annan effekt av förbindelserna var mängden av fosterbarn från Stockholm, som placerades ut i socknen.

Även efter det andra världskriget ändrade semesterlivet karaktär. Nu var det industrins tur att satsa på personalrekreation. 1948 köptes Källvik av Elof Ericssons semesterhemsstiftelse och "herrskapera" från Stockholm och Linköping fick samsas med Facitfolket från Åtvidaberg. Nu med Pensionatet och makarna Stenhammar som god ersättning för det brunna badhotellet.

Loftahammar på turistkartan
Loftahammar börjar nu att präglas av turism. Utöver badlivet i Källvik och lokalbefolkningens uthyrningsverksamhet drev Linköping och Vimmerby barnkolonier i grannskapet. Kolonin i Hallmare etablerades redan 1942 och är fritidsby i SAAB:s regi. Svenska Jämvägsverkstädernas semesterhem Gunleudd drivs numera av Metall. I trakten ligger också frikyrkoförsamlingars sommarhem.

Bron över till Loftahammar invigdes 1983 och har betytt mycket för bygdens utveckling. Bron är 416 m lång med en segelfri höjd av 15 m.

Det moderna Källvik
Det moderna Källvik räknas från 1967, då Lennart Stenhammar köpte Källvik och en exploateringsplan upprättades tillsammans med de angränsande markägarna Holger Egemyr och Sven Johansson. Planen för Källvik och Vivassen präglas av en hög ambitionsnivå. Det gamla Källvik är i stort sett bevarat och K-märkt. Vägnätet har endast tre huvudstråk med matarvägar, vilket ger försättningar för en relativt säker trafikmiljö. Hela området är anslutet till kommunalt vatten och avlopp. Kommunen har inget emot permanentboende etc.

Redan tidigt visade det sig att Källvik/Vivassen var och är ett av ostkustens mest attraktiva fritidsområden, ett faktum som samfällighetsföreningen tagit som uppgift att värna om.
 

Konstnärsateljén på Månberget

 Den timrade logen på bergknallen på Månbackens tomt, Kallsteniusstigen 1, är konstnärens Gerda Roosval-Kallstenius (1864-1939) och inte Gottfrid Kallstenius ateljé. Den flyttades för detta ändamål från Byvik 1922.

Gerda var gift med Gottfrid. Hon var från Kalmar och de två var studiekamrater på Konstakademien i Stockholm. De gifte sig 1891 och gjorde en treårig studieresa på kontinenten. De vistades längre perioder i Bretagne, Paris, Grèz-sur-Loing (där min morfar John föddes) och Siena.

Hemkomna till Sverige igen 1894 hyrde de först både vinterbostad och sommarnöjen men längtade så småningom efter något eget. Båda var från Kalmar län och Gottfrid hade ordinerats en kur i Källviksbrunn på 1880-talet, så valet för sommarbostad föll på denna ort. Första sommaren, dvs. 1902, bodde de med tre barn och tjänstefolk på bottenvåningen i Slottet, som ägdes av ångbåtsmaskinisten Johansson. Nästa sommar insåg de att de ville stanna i Källvik och fick välja ut en bit mark vid Djupsundet, som tillhörde Carl Andersson på Bostället i Aleglo. En villa byggdes efter Gottfrids skissartade ritningar och familjen provbodde en sommar. De trivdes och köpte stället för 4 500 kr.

I Charlotte Klingbergs nyutkomna (hösten 2009) bok om konstnären Gerda Roosval-Kallstenius, skildras bl.a. dennas och hennes mans sommarvistelser från 1902 livet ut på Källviks brunn. med ett  första Källviksbesök redan 1883, då maken Gottfrid och hans bror Axel ordinerades en kur mot reumatisk feber.

Charlotte Klingberg är barnbarnsbarn till paret Kallstenius och har haft ett unikt material av brev, dagböcker och minnesanteckningar, fotografier och skissböcker som underlag till boken.
För konstintresserade kan nämnas att konstnären bland annat finns representerad på Nationalmuseum, Östergötlands Läns Museum och Kalmar Konstmuseum och att hon har deltagit i ett tjugotal utställningar i Sverige och utomlands.

Boken går att köpa i bokhandeln eller direkt från förlaget Rönnells Antikvariat - www.ronnells.se,  för 225 kr. Den kommer förmodligen att finnas även i Loftahammar.

 

 

Källvik Du fagra, vid Östersjöstranden,
Där vågorna skvalpar mot mjölkvita stranden
eller stundom i fräsande skum synes brusa,
där vinden i lummiga träd höres  susa!
Din himmel är blå
med ullmoln uppå,
som segla så muntert för vinden.

När solguldet rikt flödar ned från det höga,
och människorna ljuvt i dess glöd sig få löga,
när månen så tyst uti vindstilla natten
en silverväg bygger på glittrande vatten,
när sjön ligger blå,
eller vågorna slå,
Du talar med tjusningens maktspråk.

De sjuka och svaga, som gå med sin plåga,
hos Dig söka svar på sin innersta fråga,
om sjukdom, om döden till sist skola vinna,
eller lindring och hälsa de här skola finna.
De söker sig hit,
och sätta sin lit
till Dina bad och stärkande källa.

Och andra med tröttande sinnen och tankar
de komma att blott för en stund få slå ankar.
de komma att långt ifrån ävlan och striden
få njuta av stillheten, lugnet och friden,
de söka sig ro
i Ditt hägnade bo
och själen får spänstigheten åter.

De gamla, som önskar att endast få vila,
medan levnadens timmar mot aftonen ila,
de finna, att här råda vilan och friden,
det enda, de nu vilja njuta i tiden.
Ditt nynnande sus
långt från världsbullrets brus
breder frid över livskvällens timmar.

De unga, som komma med ögon, som lysa
av livsmod och livslust och tankar, som hysa
så vårfagra drömmar om livet och världen,
som tro, att blott lyckan de finner på färden,
ja, även för dem,
blir Källvik ett hem,
en fristad för lekar och drömmar.

Så sjuka och trötta och gamla och unga
de leva gemensamt med tankar och tunga
Källvik, det fagra, vid Östersjöstranden,
där vågorna skvalpa mot mjölkvita sanden,
de känna, att här
är maken dem kär,
och de längta att trampa den åter.

E.S.
 

Sorglösa brunn till salu >> (Expressen 21 maj 1966)
Branden 1945 >> (Västervikstidningen 1995)
  

Minnet av Povel lever i Källvik

I Källviks brunn har man speciella minnen av Povel Ramel. Hans sommarvistelser som ung i det lilla samhället har satt prägel på Källvik, och Källvik har lämnat avtryck i hans rika produktion.

Povel Ramel, en av våra absolut största artister gick ur tiden den 5 juni, bara några dagar efter sin 85-årsdag.
Under nästan 70 år underhöll han från scenen med sina fantastiska sånger, ordvrängningar, revyer med mera. Han var en artist långt utöver det vanliga, en artist som kommer att finnas i mångas minne för all framtid.
Vad som kanske är mindre känt om Povel Ramel är att han vistades i Källvik, Loftahammar under många år i sin gröna ungdom.
Under alla somrar mellan åren 1925 och fram till 1939 fanns han och hans familj i brunnsorten. Bland annat bodde hans farmor, friherrinnan Ramel i Källvik på den tiden, och där Povel vistades mycket.


Eleonora Stenhammar, idag 93 år har bott i Källvik sedan
1932 och har träffat Povel Ramel vid många tillfällen under
hans 14 år som sommarboende i brunnsorten.


En som har en hel del att berätta om Povel Ramel och hans tid i Källvik är Eleonora Stenhammar, 93 år, själv boende i Källvik sedan 1932.
- Povel och hans familj bodde här redan från 1925. Då bode familjen hos fru Gustafsson i det hus som sedan blev Källviks Brunns pensionat.
Det är den fastighet som Eleonora bor i sedan 1932.
- Efter ett antal år flyttade familjen till "Paddan", vilket var ett av de hus som på den tiden ingick i brunnsortens rörelse, berättar Eleonora Stenhammar.
När Povel var mycket ung omkom hans föräldrar i en bilolycka när de var på väg hem från Skåne. Povels faster och farbror, vilka var stadigvarande brunnsgäster i Källvik, tog då hand om honom.
- Under 14 år bodde Povel i Källvik varje sommar och under dessa år fanns det många roliga stunder då sommarens ungdomar tränade och spelade flera mindre kabaréer, sånglustspel och revyer med lokala inslag, vilka Povel skrev och som sedan spelades upp i den gamla brunnssalongen.
- Han började spela på det gamla hotellet. Tränade gjorde han och de andra ungdomarna hemma hos oss i pensionatet och 1939 skrev Povel sin första revy "Sommarfräknar", som 17-åring, berättar Eleonora vidare.

I boken om Källvik kan man bland annat läsa följande i en anteckning från 1939.
"En 17-årig yngling som under sina tidiga år varit badgäst här, återvände denna sommar till Källvik. Det var Povel Ramel. Han svarade på ett lysande sätt för dansmusiken dymedelst glädjande såväl ungdomarna som alla dem, vilka danskväll efter danskväll troget infunnit sig, för att hålla ett vakande öga ungdomens liv och leverne. Men än större anledning finns att här nämna hans namn. Han är skapare till 1939 års Källviksrevy, Sommarfräknar".
…efter en intensiv repetitionsvecka med de ungdomar, som välvilligt ställt sina krafter till förfogande, gick premiären i den uppiffade Brunnssalongen lördagen den 15 juli. Det blev en strålande succé. Biljetterna till den 15:e och 16:e såldes på en halvtimma och vid den extraföreställning som, på allmän begäran, anordnades den 29:e var salongen till bristningsgränsen packad med skådelystna. Kupletterna blevo Örhängen…"
- Under åren som sedan gått har Povel besökt Källvik vid ett antal tillfällen säger Eleonora vidare.
- Själv har jag pratat med honom 4-5 gånger då han varit här, men det är nog 20 år sedan jag träffade honom senast, berättar Eleonora vidare.
 

 

 











Claes Folkesson

Povels sommarhem. Claes Folkesson är ägare och boende i det
gamla fina huset "Paddan" där Povel Ramel bodde
under delar av den tid han fanns i Källvik. Claes Folkesso

En annan person som också kan berätta om Povel Ramel är Claes Folkesson som numera bor i och är ägare till huset "Paddan" där Povel bodde en gång i tiden.
- Vi köpte Paddan 1969 och något år senare eller i början på 1970-talet höll jag på att snickra i huset då jag vid ett tillfälle fick se ett ansikte titta in genom rutan, ett ansikte som jag tyckte mig känna igen.
- Jag gick då ut på trappan och där stod Povel Ramel tillsammans med sin hustru. Vi samtalade en kort stund innan Povel tog ett steg in i huset, pekade med ena handen och sa, "Där stod min säng", berättar Claes Folkesson.

Claes berättar också att då det var dags att namnsätta vägarna i det "nya" Källvik inspirerades man av Povel Ramel och hans förehavanden i Källvik.
- Idag finns vägar i Källvik som heter Povels Väg, Revyvägen och Sorglösa Brunns väg, berättar Claes Folkesson, avslutningsvis.
 

Köp  historiskt vykort via Lennart Widström.
Claes Folkesson har i ett vykort dokumenterat natur- och husbebyggelse i Källvik under "brunnstiden" med klara och informativa namn- och lägesanvisningar. Kortet  kan beställas per telefon från Lennart Widström.



Läs mera om Källvik i Hans Broomés bok, "Källvik en småländsk brunns- och badort"